2016-01-27

Brister...

November präglades av goodiebagstävlingarna, min födelsedag och firandet av den. Det tog en hel del tid och det var riktigt roligt. 

December är en intensiv födelsedagsmånad i vår familj, som sagt så fyller tre av våra barn år med en veckas mellanrum och några dagar efter den sista födelsedagen så är det julafton. 

I år blev allt lite annorlunda. Eftersom jag inte tänkte på julen alls i november så kom hela planeringen, som jag ju uppskattar, bort. Jag brukar vilja förbereda både julklappar och födelsedagspresenter, julpynt, mat och bakning, kalasande och tårtor men det blev inte som jag tänkt. Först så missade vi julpyntet helt, efter min 40-årsfest så hade jag ingen energi till hemmafix kvar. Vilket ändå kändes okej, lite som att vi tar igen det nästa år. Barnen fick dock gå bärsärk i julkartongerna och satt upp tomtar och glitter vart de ville, kontrollmänniskan i mig tog ledigt. 

Sedan händer en sådan där sak som inte får hända. En ung familjemedlem får en kraftig hjärtinfarkt och pendlade mellan liv och död. Då stod tiden stilla. Det är ju väldigt privat så jag säger inget mer än så. 

Oron över smärtan en sådan händelse ger är tung och känslan av att inte kunna göra någonting tog över. Samtidigt som all mitt mentala fokus fanns på ett sjukhus i Stockholm skulle vi ha en vardag, fira födelsedagar och jul. 

Under december försökte jag jobba en hel del, för att få en paus i oron, rädslan och grubblandet som inte har någon positiv inverkan alls. På jobbet kunde jag stänga av och det var skönt.

Julafton blev trots allt riktigt fin. Vi firade ensamma eftersom de som skulle ha kommit till oss vakade på sjukhuset 70 mil bort. Det var annorlunda, lugnt och stilla med glada barn, god mat och många kramar.

Nyår försvinner förbi, det blir januari och jag jobbar så ofta jag kan och får, det är bra för mig att komma hemifrån ibland och jag trivs med det.

Vår familjemedlem återhämtar sig mirakulöst snabbt och inom en månad är han hemma från sjukhuset och jobbar långsamt på att få tillbaks en normal kondition. Det är helt otroligt och vi är alla tacksamma.

Min trötthet finns med hela tiden, jag vill gärna lägga mig så snart vi ätit middag och sova, sova, sova men det fungerar ju inte. Googleläkaren kommer fram till att jag troligen har blodbrist och jag bestämmer mig för att få det kollat.

Lämnar en del blodprov en dag i januari och får snabbt konstaterat att mina blodvärden är för låga - hb 87, som normalt ska ligga på 120. 

Under mina graviditeter har jag haft järnbrist med hb kring 100 och ätit tillskott men sedan den sista graviditeten så har jag inte kollat värdet. Det gör man ju inte utan anledning så jag vet inte hur länge det varit såhär lågt.

Helikopterpojken fyllde nyss två år och jag har ju varit trött sedan dess, mer eller mindre, men det hör ju till småbarnsåren så hur vet jag vad som är normalt och inte? Det som i slutändan fick mig att gissa på blodbrist var öronsusningar som förvärrades. Förutom det har jag ju varit löjligt trött, som att jag aldrig sovit färdigt, fått hjärtklappning av ingenting, blivit andfådd av att resa på mig, blivit yr och illamående, fått huvudvärk, tappat aptiten, gått ner i vikt, varit allmänt orkeslös och saknat lust, lust till något alls.

Alla symtom är tydliga. Nästa steg var då att ta reda på vad bristen beror på. Jag hoppades på det enkla - brist på B12 och/eller folsyra som skulle vara enkelt att åtgärda men så var det inte, de värdena var bra så nu ska det kollas om jag har en pågående blödning någonstans. Vilket då måste vara invärtes eftersom jag inte blöder på något synbart sätt. Remiss för vidare undersökningar på närmaste sjukhus är skickad så nu väntar jag. Och jag är ganska duktig på att inte oroa mig över vad det skulle kunna vara.

Under tiden har jag börjat äta järntabletter och järnrika livsmedel. Min läkare har sagt åt mig att lyssna på kroppen och ta det lugnt vilket känns bra. Jag behöver instruktioner. 

Fram tills att jag fick veta hur det stod still så har jag mest blivit irriterad och nästan skämts över, vad jag trodde att det hela handlade om, min usla kondition. Att jag var så otroligt otränad att jag fick hjärtklappning av att lyfta en kartong och kört på ändå. Det känns faktiskt skönt att veta att det inte är mitt fel eller vad man ska säga.

Jag har inte haft någon lust eller ork att göra något utöver de som måste göras. Som att ta hand om barn och hem så bloggen har blivit vilande.

Men så igår eftermiddag kände jag mig som mig själv igen. Samtidigt inser jag ju att jag under lång tid befunnit mig i någon slags dimma. Det blev så tydligt. För första gången på flera månader kände jag mig normal och jag blev så glad!

Kanske är det en liten nystart, kanske kan jag komma igen och återuppta det jag vanligen vill göra, tycker om att göra. Vi får se, små små steg uppåt och framåt.

Jättekul att se att så många av er stannar kvar och tittar in här trots tystnaden. Det gör mig glad.
- vs -

1 kommentar:

  1. Jeg håper du slipper å vente altfor lenge på videre undersøkelser.Så bra at du har en "pigg"dag, håper du får flere. I alle fall så er det koselig å titte innom bloggen din!
    Vh.Anne-Mari

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!